Förvirrad!
Jag har senaste tiden upptäckt att jag strävar ensam, en tung känsla att få bekräftad. Jag vet inte riktigt vart jag står just nu, känner mig mer ensam än någonsin trots att jag har min familj & mina vänner som stöttar mig i livet.
Den där med att vara två och dela med sig av livet känns sååå långt borta. Trodde jag skulle få känna den lyckan, men varför gång jag tror så skiter de sig. Så trött på att leva ensam och inte den där tvåsamheten som man ser hos andra. Önskar innerligt de fanns/finns någon för mig också.
Hmm, detta inlägg vart ganska deppigt. Kan bero på att jag just nu är ganska ledsen och tänker massor. Ta hand om era nära & kära!